Iller

Allmänt

Illern har länge funnits i människans närhet men dess historia som ett domesticerat husdjur är inte helt kartlagd. Troligen domesticerades den redan för omkring 2000 år sedan för att hjälpa till att jaga råttor och möss, men man har hittat fornlämningar som tyder på att ett iller-liknande djur fanns omkring människor redan 350 år före Kristus. Man tror att det var romarna eller vikingarna som tog med illern till Europa. Över århundradena har man kunnat se att illern har använts mycket i Europa, bland annat för kontroll av skadedjur i hem och på gårdar och för kaninjakt. Illrar är effektiva rovdjur som kan ta byten som är något större än dem själva. Deras smidighet gör också att de är rörligare i små utrymmen än exempelvis en katt. Under kolonialtiden på skepp höll man illrar för att hålla nere beståndet av råttor. Idag används illern fortfarande till jakt, framför allt av kanin, men dess huvudsakliga användningsområde är som sällskapsdjur och deras popularitet har ökat markant de sista årtiondena.

Illern tillhör familjen Mustelidae och är besläktad med vessla, mink, utter, skunk och grävling. Det latinska namnet Mustela putorius furo kan översättas till en musätande (mustela), stinkande (putorius) tjuv (furo). Den domesticerade illern har behållt samma fysiologi och beteende som sina vilda förfäder. Liksom sina släktingar har de ett instinktivt beteende när det gäller revirmarering, jakt och lek. Domesticeringen har gjort dem orädda för människor, mer nyfikna och mindre osäkra i nya miljöer. En stor skillnad från sina vilda släktingar som är strikt ensamlevande djur och enbart har kontakt med andra individer för parning och reproduktion är att tamillrar kan leva fredligt i grupp, framför allt om de är kastrerade.

Illern är ett utpräglat rovdjur med ett djupt, instinktivt jaktbeteende. De fungerar ofta bra att hålla tillsammans med andra illrar, hundar och katter men på grund av sin starka jaktinstinkt rekommenderas de inte att hållas tillsammans med gnagare, fåglar och kaniner. Inte minst för att deras speciella doft ofta är mycket stressande för dessa flyktdjur.

Illrar är underhållande charmörer med sin kvickhet och nyfikenhet. De kan tyckas sova mycket, men under sina vakna timmar är de mycket aktiva, lekfulla och tycker mycket om att utforska nya saker och områden. De är mästare på att leta upp småsaker för att sedan springa och gömma dessa på ett lämpligt gömställe, till exempel under en säng eller byrå. Som illerägare lär man sig snart var man ska leta när alla pennor, gummiband, spelpjäser, pusselbitar, bollar med mera försvinner. Detta är ett naturligt beteende som man ska försöka erbjuda sin iller att göra, man kan till exempel ge illern egna, ofarliga, leksaker som den kan gömma. De är orädda och nyfikna och kan både hoppa och klättra mycket bra och de är också mästare på att ta sig in i trånga håligheter och utrymmen som man kanske inte ens visste att man hade i sitt hem.

Illern har ett rykte om sig att vara illaluktande och bitsk. Deras karakteristiska doft utsöndras från körtlar i huden och brukar bli starkare vid könsmognaden eftersom doften kontrolleras av könshormoner. Vid kastrering brukar den starka doften avta. Att hålla rent i illerns bur och ofta städa deras lådor är viktigt, både för illerns och ditt välbefinnande, men också för att undvika dålig lukt.

Aggressivt lekbeteende fungerar som ett verktyg för att lära sig socialt beteende, försvar och jakt. Sådant beteende brukar börja när illern är cirka sex veckor gammal. Riktig aggressivitet förekommer annars främst vid introduktion av nya individer eller när illern känner sig rädd och osäker. En vanlig form av lekbeteende med aggressivt inslag är när illrar biter varandra i nacken. Detta är också något hannen gör vid parning. Huden i nacken är väldigt tjock och kan tåla rätt så kraftiga bett utan att ta skada.

Generellt får man komma ihåg att munnen är ett av illerns redskap för att försvara sig, jaga och för att undersöka nya saker. Illern tycks använda sig mer av doft än syn när det kommer till att leta rätt på sin mat. När ett byte är funnet stimuleras de av hastigheten som de rör sig på, vilket triggar deras jaktbeteende. De attackerar mot nacken vilket effektivt dödar bytet. Tama illrar tycker om att springa efter och bita tag i sådant som rör sig, såsom fötter, rullande leksaker och andra husdjur. Tidig socialisering, där valpen får träffa och umgås med människor redan hos uppfödaren, och träning kan lära illern att den inte ska bita oss människor. Om illern ändå biter får man fundera över om den bet för att den var rädd, arg eller lekfull.

Hygien & Miljö

Illerns vilda förfäder levde i gångar under jorden. Vanligtvis tog de över andra djurs bohålor och gjorde sedan om dem genom att gräva fler hålor och utgångar. Den tama illern visar även inomhus en stor förtjusning i att gräva i mjukt material såsom mattor, blomkrukor och fyllnadsmaterial i möbler. Illrar uppskattar också att undersöka tunnel-liknande gångar och att ha en sovplats som den kan krypa in i.

Illrar kan bo både inomhus och utomhus beroende på klimat. Iller som njuter av att vara uteDe är intelligenta och nyfikna djur som inte bör hållas i bur dygnet runt. Många som har iller har dem inte alls i bur utan låter dem gå fritt i hemmet som en hund eller katt. Som nämnts innan är illrar mästare på att ta sig in överallt såsom i öppna garderober och köksluckor, klättra på och krypa in i möbler och hoppa upp i blomkrukor. Man måste därför se till att hemmet är en säker plats för illern att vara på. Det innebär att täppa till alla håligheter som illern kan smita ut genom eller in i utan att man kan få tag på den och det får inte finnas utrymmen där illern kan krypa in i och fastna. Giftiga ämnen eller växter, små saker som kan vara farliga för illern att tugga i sig eller som absolut inte får komma bort får inte ligga framme så att illern kan få tag på det. Vissa möbler som soffor och sängar kan ibland vara ställen där illern kan gräva sig in i via stoppningen från undersidan. Om så är fallet måste det förhindras, kanske genom att spika fast en skiva plywood under soffan. Risken om de gräver sig in i möbler är förstås att de sväljer en del av stoppningen men det finns tyvärr incidenter där man som ägare råkat sätta sig på sin iller.

Det är viktigt att man följer jordbruksverkets rekommendationer gällande hur illern ska bo. Det innebär att om man väljer att hålla illern i bur måste denna vara minst två kvadratmeter stor, minsta längden på burens kortaste sida ska vara en meter och höjden på buren ska också vara minst en meter. I en sådan bur får det bo max två illrar. Burens botten får inte vara gjord av nät. Förutom buren behöver de dagligen flera timmars motion utanför buren i ett säkert område där de kan leka, springa, undersöka och få utlopp för sin energi. Det är viktigt att de ges möjlighet att klättra, krypa, gräva och samla leksaker eller foder. Lämpliga leksaker för illrar kan vara papperspåsar, mjuka leksaker för katter eller spädbarn, eller leksaker av hårdplast. Gummileksaker rekommenderas inte på grund av risken för förstoppning.

Illrar behöver ett mörkt sovhus att krypa in i oavsett om de bor utomhus eller inomhus. Detta krävs för att efterlikna illerns naturliga beteenden och för att skapa trygghet. Sovhuset kan bäddas med handdukar, gamla tröjor, filtar, halm och liknande. Bäddmaterialet måste bytas och tvättas regelbundet för att inte börja lukta illa. Om illern hålls utomhus måste huset vara isolerat och skydda mot både värme och kyla. Illrar kan snabbt må dåligt i temperaturer över 32 grader och om det är kallare än -7 grader måste huset vara uppvärmt. Har man flera illrar måste bolådan vara så pass stor att alla får plats i den samtidigt, men den får inte vara för stor så att det blir svårt för illrarna att hålla värmen. Om man har illrar som bor utomhus och temperaturen understiger noll grader ska man ge dem uppvärmt dricksvatten två gånger per dygn.

Illrar är väldigt noggranna med var de gör sina behov och vill inte göra detta i närheten av sovplatsen. Avföring och urin är ett sätt för illern att markera sitt revir men revirmarkering kan också göras genom att illern gnider sin mage och haka mot ett föremål eller område för att lämna dofter av sitt hudsekret. Genom träning kan man få sin iller att använda en låda för att uträtta sina behov, liksom en katt gör. Lådans kanter måste dock vara tillräckligt höga för att avföringen inte ska hamna utanför eftersom illrar gillar att backa upp i hörn och mot väggar när de uträttar sina behov. Det rekommenderas också att man har flera lådor eftersom illern har en kort tarmkanal och kanske inte hinner i tid annars.

 

Mat

Illrar är strikta köttätare och deras närmaste vilda släktingar äter främst hela, små bytesdjur. De har en kort tarmkanal med dålig miljö för att kunna bryta ner kolhydrater och fibrer. De enda fibrer deras vilda släktingar hade kommit över hade varit det maginnehåll deras byten haft då de dödats. Illrar behöver därför mat med högt proteininnehåll, och minimalt med kolhydrater. En kost bestående av hela bytesdjur eller frystorkat kött är det mest lämpliga fodret för en iller. Små möss, råttor och på vissa ställen små kycklingar går att få tag på i en del djuraffärer som exempelvis inriktar sig på reptiler. Avföringen från en iller som äter hela djur är fast och liten till mängden.

Den vanligaste födan för tamillrar är torrfoder. Även om torrfodret för illrar har utvecklats innehåller det fortfarande stora mängder spannmål, vilket krävs för att bitarna ska hålla ihop. Höga halter av protein från växter kan leda till urinsten. Dessutom kan ett överskott av kolhydrater påverka bukspottskörteln. Avföringen hos en iller som äter torrfoder är mjuk i konsistensen, riklig och kan innehålla synliga delar av osmält spannmål. Om man ska utfodra sin iller med torrfoder bör man läsa innehållsförteckningen på paketet noggrant. Proteinmängden bör vara mellan 30-35% och härstamma från högkvalitativa köttprodukter, inte från spannmål. Fetthalten bör vara mellan 15-20%. Tänk på att växande valpar och digivande honor behöver större andel fett och protein i sitt foder. Ingredienserna i torrfodret är listade i ordning efter vilken ingrediens det finns mest av i fodret först, och följer sedan i mängdordning. De första tre ingredienserna i illerfoder bör vara köttprodukter. Eftersom fodret är torrt kan det stå framme under dagen, men man får vara beredd på att illern kommer att samla små foderhögar runt omkring i huset, liknande det beteende deras vilda förfäder gjorde med sina byten.

Lämpliga komplement till torrfoder kan vara råa inälvor och rått ägg. Man behöver inte tillaga maten innan servering. Givetvis ska de vara av fräsch kvalité och lämpliga även för människor att äta.

Mjölkprodukter bör man vara försiktig med då det kan ge illern diarré. En del illrar tycker om att äta färsk eller torkad frukt men det bör undvikas på grund av sin höga halt av socker och fibrer.

Längre tids fasta kan påverka en iller negativt. Det beror framför allt på att många illrar kan ha insulinproducerande tumörer i bukspottkörteln som inte har upptäckts och en längre tids fasta kan ge en allvarligt låg blodsocker halt. Inför en operation är det därför till skillnad från andra köttätare inte nödvändigt med mer än sex timmars fasta.

Vatten ska alltid finnas tillgängligt och kan serveras antingen i en skål eller i en vattenflaska avsedd för husdjur. Många illrar gillar att leka med vatten och därför bör vattenskålen vara stadig och tung så att den inte välter.

Anatomi

Illrar har en långsmal kropp med korta ben. Deras ryggrad är väldigt flexibel och böjlig vilket gör det möjligt för illern att vrida kroppen 180 grader när den försöker ta sig igenom ett trångt utrymme. De är duktiga klättrare och kan lätt ta sig uppför där deras klor får fäste, ibland upp till riskabla höjder.

Hannarna är större än honorna, ibland upp till dubbelt så stora. Vikten för en iller brukar ligga från 0,6 kg upp till 2 kg. Mängden kroppsfett hos illern ändras efter säsong, det innebär i praktiken att de går ner i vikt under sommaren och upp i vikt under vintern, detta syns extra tydligt hos okastrerade individer. Även pälsen förändras under året, avseende färg och längd. Den är oftast ljusare under vintern, mörkare och längre under hösten och kortare på sommaren. Illern fäller sin päls under höst och vår.

Illrar har inga svettkörtlar i huden vilket gör att de lätt kan råka ut för värmeslag om de vistas i för varm miljö utan möjlighet att söka skydd från sol och hetta.

Illrar ser mycket bra i dunkelt ljus eftersom deras förfäder jagade främst i skymning och under natten. De har ett välutvecklat doftsinne som tycks präglas in under deras första tre månader i livet. När de når den fjärde månaden är deras vilda släktingar redo att lämna boet och har då lärt sig vilka dofter som betyder mat. Detta kan förklara varför det kan vara svårt att byta foder till en vuxen iller, det luktar helt enkelt inte som det ska.

Illerns magsäck har goda möjligheter att tänjas, vilket innebär att de kan äta mycket mat åt gången. Tunntarmen är väldigt kort vilket innebär att det bara tar tre till fyra timmar för den vuxna illern att smälta och bearbeta födan den ätit.

Reproduktion

Både hannarnas och honornas reproduktionscykel kontrolleras av solljus, det innebär att de blir könsmogna och vill para sig i samband med att dagarna blir längre under våren, vanligtvis någon gång vid 6-12 månaders ålder. Dock kan tama illrar som påverkas av konstgjort ljus inomhus vara fertila året runt. Under brunstperioden blir testiklarna större hos hannen och vulva svullnar hos honan och båda könen får en starkare doft under den här perioden.

Honor har så kallad inducerad ovulation (det innebär att äggen inte lämnar äggstocken förrän de har blivit befruktade) vilket innebär att tiken är kvar i löp tills dess att hon har blivit parad. När tiken löper kan man se detta genom att vulva blir svullen och stor som en ärta ungefär. Inuti illerns kropp utsöndras väldigt mycket av könshormonet östrogen under löpet, när kroppen utsöndrar så stora mängder östrogen under lång tid hämmar det benmärgens tillverkning av röda och vita blodkroppar. Det innebär att om löpet tillåts fortsätta under en längre period utan att tiken blir parad får hon till slut en livshotande blodbrist. Man bör därför låta kastrera sin hona eller avbryta löpet med hjälp av hormonbehandling om man inte planerar att avla på henne.

Parningen brukar se ganska våldsam ut och vara ganska högljudd. Hannen biter tag i honans nacke och släpar omkring henne samtidigt som han parar sig med henne upprepade gånger. Om honan är parningsvillig kommer hon att hänga slappt i hans grepp.

Dräktigheten är 41-43 dagar lång, efter omkring 14 dagars dräktighet kan man bekräfta att det blivit valpar genom en ultraljudsundersökning hos veterinär. Om honan inte blivit dräktig är det mycket vanligt att hon istället blir skendräktig under lika lång period som dräktigheten skulle ha varit.

Valparna föds blinda och döva, med tunn, vit päls. Vid tre dagars ålder börjar pälsen ändra färg om valpen inte är albino. Vid 21 dagars ålder kan valparna börja äta mjuk mat och har nu börjat krypa omkring mer aktivt. Vid cirka en månads ålder öppnas ögon och öron och tidigast vid åtta veckors ålder är ungarna redo att lämna mamman.

Förebyggande skötsel

En iller lever oftast i omkring sju år men det har förekommit illrar som blivit upp till fjorton år, även om detta är mycket ovanligt.

Illrar kan liksom hundar drabbas av den allvarliga sjukdomen valpsjuka och bör därför vaccineras mot denna. Första vaccinationen görs vid tio veckors ålder och sedan årligen. Om mamman till valparna inte är vaccinerad bör första vaccinationen av valparna göras någon gång mellan 6-9 veckors ålder och sedan återigen fyra veckor efter den första vaccinationen, därefter årligen.

Skydd mot hjärtmask rekommenderas om man planerar att resa med sin iller till områden där den riskerar att smittas.

För att vara på den säkra sidan och för att tidigt upptäcka eventuella sjukdomstillstånd rekommenderas att man låter göra en hälsoundersökning av sin iller en gång om året fram tills den är cirka fyra till fem år. Äldre illrar bör man låta undersöka två gånger om året på grund av deras benägenhet att råka ut för metaboliska sjukdomar och nybildningar (tumörer). Vid dessa undersökningar är det lämpligt att låta veterinären ta ett blodprov på den äldre illern, där man kollar blodglukos vid varje besök och fullständig status en gång om året.

Vanliga sjukdomar

Parasiter

Öronskabb (Otodectes cynotis) är väldigt vanligt hos illrar, det kan klia men smittade djur visar inte alltid tecken på klåda. Även hundar och katter kan drabbas av öronskabb och de olika djuren i ett hushåll kan smitta varandra. Symtomen är att det ansamlas rödbrunt, tjockt vax i öronen. Vid kontroll i mikroskop kan man se både skabbdjur och ägg. Även illerns normala öronvax är rödbrunt och en mikroskopiering är därför nödvändig för att kunna ställa diagnos.

Loppor (Ctenocephalides arter) kan drabba illrar som lever i hushåll med hundar och katter. Loppangreppet sker via direkt kontakt med angripna djur eller om illern vistas i en miljö där loppor finns. En del illrar visar inga symtom på att de blivit angripna, men de flesta visar tecken på klåda ofta i regionen kring nacken. Vid kraftiga angrepp kan även håravfall förekomma.

Främmande kropp i magtarmkanalen

Illrar är väldigt nyfikna av sig och gillar att tugga på saker och framför allt illrar under två år tycks ha en extra benägenhet att tugga i sig olämpliga föremål som fastnar och orsakar stopp i mag- och tarmkanalen. Många illrar tycks också ha en förkärlek till saker gjorda av gummi och skumgummi vilket ofta har svårare att passera ut den normal vägen. Hos äldre illrar är det vanligare att hårbollar fastnar på vägen genom magen.

De vanligaste symtomen på stopp i magtarmkanalen är att illern inte vill äta, den får diarré och är oftast tröttare än vanligt. Illern kan också visa tecken på illamående och kräkas, men inte alltid.

Kontakta alltid veterinär om du misstänker att illern kan ha tuggat i sig något. Det är inte ovanligt att illern måste opereras för att ha en chans att bli frisk igen.

För att motverka stopp orsakade av hårbollar kan man ge illern någon typ av laxeringsmedel som är ämnade för katt såsom exempelvis kattmalt. Dessutom bör man se till att illern inte har någon möjlighet att komma åt små olämpliga föremål som den kan tugga i sig.

Insulinom

Insulinom är tumörer som bildas i bukspottkörteln och är den vanligaste typen av tumör som drabbar medelålders och äldre illrar. Dessa tumörer producerar en överdriven mängd av hormonet insulin vilket resulterar i att illern drabbas av ett extremt lågt blodsocker. Insulinom drabbar vanligen illrar i åldern tre till åtta år, men vanligast är det vid fyra till fem års ålder. Både honor och hanar kan drabbas.

Symtomen kan komma gradvis genom att illern verkar alltmer svag och slö under ett förlopp på några veckor upp till månader. Aptiten kan ibland vara nedsatt och illern går ner i vikt. Ibland kan man se hälta eller att illern släpar bakbenen. Symtomen växlar vanligtvis med perioder då illern verkar pigg och beter sig normalt. Illern kan också visa tecken på illamående genom salivering och att den torkar ansiktet med tassarna, eller mot omgivningen.

Ibland kommer symtomen plötsligt och illern blir akut dålig. Den kan då plötsligt kollapsa och ligga helt utslagen och är svår att få kontakt med. Tillståndet kan vara alltifrån några minuter upp till flera timmar. Man kan prova ett ge illern sockerlösning eller sirap som man gnuggar mot tandköttet om illern inte slickar i sig själv, detta kan hjälpa illern att piggna till men man bör ändå uppsöka veterinär så snart som möjligt.

Binjuretumörer

Binjuretumörer är vanligt hos iller och kan antingen drabba ena eller båda binjurarna. Tumörerna kan vara både godartade och elakartade. Sjukdomen uppkommer oftast hos illrar i medelåldern och kännetecknas av håravfall hos båda könen. Honorna kan få förstorad vulva och eventuellt flytningar. Hanarna kan ibland få svårt att kissa. Håravfallet är oftast symmetriskt och brukar börja på svansen eller bakdelen, för att sedan sprida sig framåt längs kroppen. En del illrar visar också tecken på klåda. Man vet inte den exakta orsaken till uppkomsten av binjuretumörer men man misstänker bland annat att det kan ha ett samband med tidig kastrering, arv, miljö eller foder.

På senare år har forskning kring sambandet mellan tidig kastrering och utvecklingen av binjuretumörer intensifierats och lett till att man numera rekommenderar en kemisk kastrering istället för en kirurgisk- Orsaken till detta är den komplexa regleringen av könshormoner hos illern. Könshormoner finns inte bara i könsorganen utan förekommer även i mindre mängd i binjuren. Utsöndringen regleras av olika styrhormoner från hjärnan. Därefter så sker en återkoppling (feedback) till hjärnan beroende på mängden könshormoner som frigörs. Hjärnan bestämmer sedan utifrån denna feedback om mer eller mindre könshormoner ska utsöndras. När man kastrerar sin iller tas den naturliga feedback mekanismen i princip bort och hjärnan skickar ut mer signaler till utsöndring. Det organ som på lång sikt svarar upp till detta är binjuren som ökar sin utsöndring ibland till onaturliga nivåer och kan förstoras eller tumöromvandlas.

Kemisk kastrering innebär att man sätter in ett chip i nacken på illern som förhindrar löp men att könsorganen fortfarande utsöndrar en viss mängd könshormon som hjälper till att hålla hjärnans styrmekanism i schack. Det chip man sätter in i nacken håller inte för evigt, efter 18-24 månader kommer man att behöva sätta in ett nytt chip.

Behandling av binjuretumörer kan ske medicinskt eller genom att man opererar bort drabbad binjure. Prognosen vid operation är god.