Aspergillos - en fruktad svampsjukdom
De flesta fågelägare känner till att deras fåglar kan drabbas av svampsjukdomar och vet också att det är en svår sjukdom att bota. Svampsjukdomar är dock ett generellt ord och utgången av sjukdomen är olika beroende på vilken typ av svamp som invaderat kroppen. Det finns sjukdomar orsakade av jästsvampar (Candida spp),”megabakterier” (Macrorhabdus ornithogaster), cryptococcus arter och aspergillus-arter. De flesta svampsjukdomar är opportunistiska det vill säga de orsakar sjukdom när fågelns eller djurets immunförsvar är nedsatt av någon anledning. En av de vanligaste svampar som drabbar fåglar är olika arter av aspergillus.
Aspergillos är det namn man brukar ange när en fågel drabbats av en infektion med någon art av aspergillus. Sjukdomen i sig är inte smittsam mellan olika fåglar och den är opportunistisk det vill säga drabbar framför allt fåglar med ett nedsatt immunförsvar. Själva svampen kan agera både som en allergen (ämne som orsakar en allergisk reaktion i kroppen), eller kolonisera till exempel tarm och luftvägar, och sist men inte minst invadera kroppen genom att få tillträde till blodkärlen. Genom det sistnämnda sättet drabbas fågeln ofta av en livshotande, snabbspridande svampförgiftning. När svampen koloniserar någon del av kroppen bildar den ofta en tjock hinna av svampväxt som ofta kan se ut som de mögelangrepp en del av oss sett på bröd eller andra livsmedel i våra hem.
Aspergillus-arter liksom många andra svampar finns överallt omkring oss. Den sprider sig via sporer genom luften och finns i luften, jorden och i olika typer av fröer och säd. När temperaturen och luftfuktigheten är hög trivs den bäst. Möglig säd eller frö, olika typer av strömaterial som förorenats av avföring är alla bra tillväxtmaterial för svampen. Det finns både för och nackdelar med att ha sina fåglar utomhus eller inomhus. Om ventilationen är dålig inomhus blir det lätt fuktigt under vinterhalvåret och då trivs svampen bra. Har man dessutom dålig hygien och dåligt foder är riskerna större för att fågeln ska utsättas för höga doser av svampsporer. I studier har man visat att det råder ett starkt samband mellan dålig skötsel/hygien, foder med näringsbrister i och antalet svampinfektioner. När fåglarna vistas utomhus här i Sverige har vi inte dessa problem men i många lite varmare länder där både temperaturen och luftfuktigheten är hög har man mycket problem med aspergillos.
Vad är det då som gör att fågeln blir mottaglig för sjukdomen. Den finns överallt runt omkring men bara vissa fåglar drabbas. Allting som sätter ned fågelns immunförsvar bidrar till infektionen. Några vanliga orsaker är stress (en faktor som starkt hämmar immunförsvaret), långvarig och dålig skötsel, näringsbrist, andra redan existerande sjukdomar och långvarig användning av antibiotika eller andra mediciner. Fåglar har också ett dåligt ”immunförsvar” i sina luftvägar för olika typer av luftburna partiklar. De har en mycket dålig hostreflex och deras luftstrupe har inte samma system av flimmerhår som vi människor har. Det leder till att det som fågeln andas in ofta dras direkt ned i de bakre bröst och bukluftsäckarna samt i de yttersta delarna av lungorna.
Aspergillos kan yttra sig på många sätt men det som man ser vanligast är en långsam och kroniskt förlöpande sjukdom. Den akuta formen av sjukdomen drabbar oftare unga fåglar och kan uppträda som en följd av att en fågel har inandats en stor mängd sporer. Fågelns immunförsvar är inte tillräckligt utvecklat eller är nedsatt av någon anledning och därmed kan inte infektionen bekämpas på rätt sätt. Dödligheten är ofta hög hos dessa fåglar. En annan form av sjukdomen är när den drabbar luftstrupen. Svamptillväxten sker ofta snabbt och leder till att luftstrupen långsamt täpps till. Luftstrupen är så konstruerad att det smalaste stället är precis vid röstorganet hos våra fåglar och där den delas sig till vardera sidans lunga. Dessa två ställen är därmed också de platser där svampen ofta sätter sig. Symtomen hos fågeln är ofta drastiska med allt svårare andnöd eftersom luften får allt svårare att passera när svamptillväxten ökar. Bland det första man som ägare kan märka är att fågeln får svårare att prata eller få fram några ljud. Det är därför alltid viktigt att uppsöka en fågelveterinär om ens fågel börjar tappa rösten. När fågeln drabbas av den mer kroniskt och långsamt förlöpande sjukdomen är symtomen ofta mycket svårare att upptäcka. Om inte svampen invaderar något annat organ än lungor och luftsäckar eller går via blodkärlen kan det dröja länge innan symtom på andnöd inträffar. Ofta kan det vara lite mer allmänna symtom såsom viktsminskning och nedsatt aptit. Ibland går dock fågeln ned i vikt trots att den äter bra. Även motionsintolerans, en mindre aktiv fågel än vanligt och ett förändrat beteende kan vara symtom man ser. När fågeln visar symtom från luftvägarna såsom att andas med öppen mun eller stjärtvippning när den sitter still är ofta sjukdomen i ett mycket långt framskridet stadium. En annan kronisk form av aspergillos är ofta när de övre luftvägarna det vill säga näshålan och dess bihålor har drabbats. Symtomen är ofta tydliga med olika biljud när fågeln andas såsom pip, skrap och väsljud. Svampangreppen leder ofta till att den känsliga slemhinnan och brosket i näshålan utsätts för tryck och blir deformerade. Trots att behandling insätts kan förändringarna leda till ”svaga” punkter och göra att fågeln lättare drabbas av ”förkylningar” och liknande i framtiden.
För att säkert fastställa att fågeln drabbats av aspergillos krävs ofta en ordentlig undersökning med olika typer av hjälpmedel såsom blodprover, röntgen, endoskopi och provtagning av misstänkta områden för vidare odling av svampen. Behandlingen är sedan både lång och komplicerad och det kan vara mycket svårt att bli av med all svamp. Allt ifrån operationer där man försöker avlägsna så mycket svamp som möjligt till medicinering. Denna kan ske via nebulisator (medicin som förångas i en speciell apparat och som sedan fågeln andas in) eller injektioner direkt i blodet under den första tiden och därefter flytande medicin i näbben. Behandlingen måste ofta fortgå i några månader och i allvarliga fall i upp till ett halvår.
