Landsköldpaddor
Allmänt
Sköldpaddor är en av de allra äldsta kvarlevande arter som finns på jorden idag. Man har hittat rester av sköldpaddor så långt tillbaka som Tria perioden (250-208 miljoner år sedan). Den sköldpadda som fanns då hette Proganochelys, levde på land och hade många likheter med de arter vi idag ser förutom att den hade tänder i gommen. De tidigaste exemplaren av Medelhavssköldpaddor (Testudo spp) har man hittat i perioden mellan Kreta och Eocene.
Många landsköldpaddor kan leva länge om de får rätt skötsel och det är inte ovanligt att se exemplar som har ärvts inom familjen. Det finns uppgifter om sköldpaddor som blivit upp till 130 år i fångenskap.
Det finns ett antal olika arter av landsköldpaddor, de är till största delen växtätare och lever i så vitt skilda miljöer som torra, karga, ökenliknande områden och mer tropiska busk och regnskogsliknande områden. Alla är speciellt anpassade till sitt geografiska område och trots att det finns en hel del gemensamma punkter vad gäller deras skötsel är det alltid bäst att försöka efterlikna kost och miljö så mycket som möjligt efter det område sköldpaddan ursprungligen kommer ifrån.
Sköldpaddor är poikilotherma (växelvarma) vilket innebär att omgivningstemperaturen är det som påverkar kroppstemperaturen och att de inte kan reglera sin kroppstemperatur själva. Blir det för varmt söker de svalka i skuggan under buskar eller i hålor i marken och efter en kallare natt söker de solen för att värma upp kroppen. I de regioner där temperaturen sjunker ned mot noll går sköldpaddorna i dvala under vinterperioden.
Sköldpaddorna är helt beroende av att kunna värma upp kroppen till en temperatur där deras normala kroppsfunktioner fungerar optimalt. Detta innefattar allt ifrån normal matsmältning till ett bra immunförsvar. Förutom värme behöver landsköldpaddor även ljus som på så bra sätt som möjligt kan efterlikna solens ljus med allt vad det innebär i våglängd, ljusintensitet, färgtemperatur och färgåtergivning. Att åstadkomma en optimal miljö för en landsköldpadda inomhus är inte det lättaste och miljön varierar mellan de olika arterna. Har man möjlighet ska man under sommarperioden vid rätt väderlek erbjuda sin landsköldpadda naturligt solljus och möjlighet att ”beta” utomhus.
Följande rekommendationer ska endast ses som en introduktion och alla sköldpaddsägare rekommenderas att själva läsa och söka information från flera källor. Några tips på bra böcker och hemsidor om sköldpaddor finns i slutet av denna skrift.
Medelhavssköldpaddor
Till gruppen Medelhavssköldpaddor räknas alla inom släkten Testudo. Själva uppdelningen av de olika arterna inom släkten Testudo är komplex och det finns en hel del oklarheter. Många av de nedan beskrivna arterna förekommer inte runt Medelhavet alls och det är mycket oklart om den ryska stäppsköldpaddan (Testudo horsfieldi) är en separat släkt eller inte. För enkelhetens skull är dock alla arterna beskrivna efter hur de vanligen delas upp i engelsk litteratur. Det är viktigt att försöka ta reda på vilken art av sköldpadda man har eftersom skötseln kan skilja sig åt väsentligt på vissa punkter. Här nedan kommer en kort beskrivning av de vanligaste arterna och de specifika krav på skötsel som finns beskrivna.
Testudo graeca– Morisk landsköldpadda
Denna sköldpadda förekommer längs med Nordafrikas Medelhavskust i Libyen, Tunisien och Marocko. Den är liten till medelstor (150-190 mm), skölden är gul till gulgrön med svarta markeringar. Bukskölden är delad (kallas gångjärn) mellan buk och bakbensplattan. På vardera sidan om svansen har den två sporrar. Den förekommer mestadels i en torr till ökenliknande miljö där det säsongsmässigt förekommer mer eller mindre växtlighet. De sköldpaddor som lever i de norra delarna går i dvala men det rekommenderas inte att dvala de exemplar som kommer från Libyen förutom mycket korta perioder. I det vilda når den här sköldpaddan en vuxen ålder vid 25-35 år.
Testudo hermanni– Grekisk landsköldpadda
Den här sköldpaddan förekommer längs med Europas Medelhavskust i Italien, Spanien, Frankrike, Grekland, Balkan, Turkiet och Medelhavsöarna. Det finns två underarter T.h.hermanni (västra delarna) och T.h.boettgeri(östra delarna). Den skiljer sig från den moriska sköldpaddan genom att den inte har några sporrar vid sidan av svansen och inte heller något gångjärn i bukskölden. Däremot har den en förhornad del på den yttersta delen av svansen. Denna art är mycket tolerant mot kalla väderväxlingar och anses vara en av de mest lämpade att ha som husdjur i Sverige. Den trivs i sluttningar med mycket buskar, träd och gräsvegetation där den även har tillgång till öppna, soliga områden där den kan ligga och värma upp sig. Den här arten går i dvala under vintern.
Testudo marginata– Svart landsköldpadda
Det här är en av de största arterna och de kan bli upp till 350 mm. Den förekommer i södra Grekland och även på en del Medelhavsöar i torra, buskiga och lite steniga områden. Förutom dess storlek kännetecknas den av att skölden är mörkare än de andra arterna och att ryggsköldens sidosköldar är mycket utåtsvängda. Hanarna har en tydlig midja i jämförelse med honorna. Den här arten går också i dvala under vintern.
Testudo iberia– Turkisk landsköldpadda
Detta är en medelstor sköldpadda som förekommer i en liten del i nordöstra Grekland, Turkiet, Iran, Irak, Jordanien och Syrien. Den föredrar torra, buskiga områden och kännetecknas av att skölden är lite ljusaktigt gyllene eller gulaktig med enstaka svarta prickar i mitten av varje sköldplatta. Hanarna av denna art anses mer aggressiva än andra och man bör för att undvika skador inte ha dem tillsammans med andra hanar eller andra arter. Den här arten går i dvala under vintern.
Testudo kleinmanni– Egyptisk landsköldpadda
Denna förhållandevis lilla sköldpadda förekommer som dess namn antyder i Egypten. Den kan bli upp till 120 mm och har en gulaktig sköld som på sidorna övergår i brunt. Ett annat kännetecken är att buksköldens bukplattor har två mörka triangulära markeringar. Dessutom har den inga sporrar vid sidan om svansen. Den lever i de områden med busk och gräsväxt som hjälper till att stabilisera sanddynerna i öknen. Denna art går inte i dvala.
Testudo nabulensis– Tunisisk landsköldpadda
Detta är också en liten art som vanligen inte blir mer än 130 mm. Den lever i Tunisien i områden med gräs och buskar eller soliga stenområden på gränsen till skog. Ryggskölden är karakteristisk med en gulaktig bakgrund och tydliga svarta markeringar som ibland på rygssköldens sidor blir tydligt triangulära. Den här arten bör inte dvalas.
Testudo horsfieldieller Agrionymus horsfieldii - Rysk stäppsköldpadda
Den ryska stäppsköldpaddan förekommer vitt utspridd över stora delar av Asien såsom Östra Iran, Afghanistan, Kazakhstan, Pakistan, runt Kaspiska havet mot Kina och i Ryssland. Vanligen finner man dem i öppna, gräsbevuxna lite torra områden och i hålor som de vanligen har grävt själva. De är medelstora (upp till 200mm) och har en grönbrun sköld som har dåligt med markeringar. På frambenen har de bara 4 tår till skillnad från de andra arterna och de saknar sporrar vid sidan om svansen men har en tydlig sporre på svansen. Hanarna har en lång svans och en tydlig, böjd sporre som kan orsaka skador på andra sköldpaddor ffa under parningsperioden. Arten kännetecknas också av att den är mycket rundare i formen än de andra sett uppifrån och att den vanligen inte har lika hög ryggsköld som de andra. Mat brukar inte vara ett problem med dessa sköldpaddor, de är kända för att vara ätmaskiner och blir snarare för feta. De klättrar och gräver bra och är relativt toleranta mot kyla. Under vintern går de i dvala.
Kost
Medelhavssköldpaddor är till största delen vegetarianer. Det finns beskrivningar av individer som setts äta kadaver och insekter av olika slag i det vilda men detta anses inte utgöra en del av deras naturliga diet. Eftersom de områden där sköldpaddorna lever är karga med växtlighet som mestadels utgörs av gräs och buskar tror man att de tillfällen när det finns tillgång på protein i form av kött utnyttjas för att fylla på förråden. Detta är dock något som de allra flesta experter anses vara mycket hälsovådligt att försöka efterlikna när vi håller dessa sköldpaddor som husdjur. En 100% vegetarisk kost är vad som rekommenderas eftersom sköldpaddans magtarmsystem är anpassat till att bryta ned fiberrik kost. De är så kallat grovtarmsjäsare vilket innebär att den största nedbrytningen av olika föda sker i grovtarmen. Där finns ett sinnrikt system av olika mikroorganismer som hjälper till att bryta ned fibrer till olika näringsämnen som sköldpaddan kan utnyttja.
Förutom att kosten ska ha en hög fiberhalt bör den också innehålla mycket kalcium (kalk) och A och D vitamin. De allra flesta vegetabilier innehåller inte bara kalk utan även fosfor, dessa två ämnen konkurrerar med varandra och upptaget av kalk i kroppen minskar i närvaro av fosfor. I naturen är vanligen relationen mellan kalk och fosfor i den kost som sköldpaddorna äter 4:1. Det innebär att kosten innehåller 4 gånger mer kalk än fosfor och detta är vad man som sköldpaddsägare ska försöka eftersträva. Tyvärr är detta inte enkelt och därför rekommenderas att man alltid tillsätter extra kalk till det foder som ges till sköldpaddan. För att kalk ska kunna tas upp i kroppen krävs att det finns D vitamin i en form som kallas D3. I det vilda hjälper UV ljus från solen till att omvandla D vitamin på huden till den ”aktiva” formen D3. Det är därför mycket viktigt att sköldpaddorna har tillgång till UV ljus antingen i form av solljus under sommaren eller med hjälp av UV lampor under vinterhalvåret.
Kortfattat är det viktigt att tänka på att kosten ska innehålla följande:
- Hög fiberhalt
- Högt kalkinnehåll
- Kalk-fosfor balansen ska vara mer än 2:1
- Rik på vitamin A och D3
- Låg fett och proteinhalt
Idag finns det en hel del ”färdiga” basfoder för sköldpaddor. Många av dessa vet man inte effekterna av ännu eftersom inga långvariga studier på hälsa och tillväxt har gjorts. Det kan vara lätt att hemfalla åt att ge detta som foder för att det kräver mindre arbete, pengar och tanke bakom än att varje dag komponera en allsidig, varierad kost. Vissa foder såsom ex PreAlpine Testudo kan vara bra att ha som en bas men att enbart erbjuda detta är inte att rekommendera. Förutom PreAlpine Testudo bör man även ge en variation av olika gröna växter och grönsaker. Det är enklare att erbjuda en mer varierad och naturlig kost under sommarhalvåret då olika grässsorter, maskrosor, klöver och ogräs av olika sorter antingen kan plockas eller få ätas fritt i trädgården.
Vissa växter och grönsaker ska man försöka att undvika att ge för mycket av eller inte ge alls såsom ex
- Spenat, kål, rödbetor binder kalk och ska inte ges i för stora mängder.
- Kål och bladkål (grönkål) Har ämnen som kan påverka sköldkörteln
- Animaliskt protein
- Rabarber ska inte ges till sköldpaddor
Här kommer ett förslag på hur en välbalanserad kost kan se ut;
75-95% Gröna växter
Maskrosor (blommor och blad), alfalfahö, gräs (en blandning av olika grässorter), rucolasallad, kål, klöver, persilja, vattenkrasse, våtarv, morotsblast, rödbetsblast, hibiscusblommor.
5-15% Grönsaker
Bönor, broccoli, blomkål, rödbetor, morötter, pumpa, squash, palsternacka, kålrot.
<10% Frukt och bär, andra grönsaker
Melon, tomat, mango, äpple, päron, paprika, gurka, vindruvor, persika, aprikos, nektariner.
Till varje måltid ska man ge ett kalktillskott för att undvika sjukdomsproblem. Det är viktigt att tänka på att preparatet helst inte ska innehålla något fosfor utan enbart kalk.
- Föregående
- Nästa >>
